Hur blev jag kontaktlinsanvändare?

Eller ett par glasögon har aldrig varit en gnista och ett dystert misslyckande

Mitt fall började ganska klassiskt: i de lägre årskurserna i grundskolan, märkte de under en läkarundersökning (vilket jag redan visste, men jag tänkte att jag skulle behålla det för mig själv...) att jag behövde glasögon. Och med det uttalade de en dödsdom för mig, för vid 9-10 års ålder var jag övertygad om att så fort glasögonen sattes på mitt ansikte skulle marken öppna sig under mig, eller åtminstone klassrummets golv om jag var tvungen att stå upp för att svara inför klassen.

Men det fanns inget att göra, läkaren skrev ut glasögon, och jag fick njuta av nöjet att kunna välja båge (laxrosa), den (inte alls matchande) lila glasögonkedjan, och ännu mer lila fodralet. Jag tyckte mycket om allt detta då, tills jag insåg nästa dag att jag var tvungen att gå till skolan i detta färgglada mirakel, ingen saga!

Jag började använda glasögon och även om ingen retade mig för det (till mina klasskamraters förtjänst), hatade jag det flitigt. Jag såg utan tvekan tavlan bättre med dem, men de ramlade ner, min näsa svettades under dem, jag var tvungen att ständigt leta efter dem hemma, jag satt till och med på dem några gånger, överlag kan jag säga att vårt förhållande inte var molnfritt. Min kära mamma trodde att jag skulle vänja mig vid det, men det skulle jag absolut inte, tänkte jag... och jag hade rätt.

Vi kämpade mot varandra i några år, glasögonen och jag (och min mamma), sedan en dag blev jag trött på det och satte aldrig på mig dem igen. Naturligtvis fanns det konsekvenser bortom föräldrarnas skällande, för jag kunde inte se tavlan, eller TV:n på avstånd, dessutom försämrades min syn. Det miserabla tillståndet varade tills jag var 18 år gammal, när jag en morgon vaknade och visste att jag skulle ha kontaktlinser!

Så jag gick på en ögonläkarundersökning, där efter en undersökning konstaterade de att jag var lämplig att använda kontaktlinser (tack vare gudomlig försyn och formen på mina ögonbollar). De bestämde dioptern, och jag var tvungen att delta i utbildningssessioner där de visade mig alla tricks med att sätta in, ta bort och ta hand om linsen.

Under de första veckorna var det att sätta in linsen på morgonen en extra punkt på dagordningen, jag gick upp en halvtimme tidigare och det tog cirka femtonde försöket att be bödeln att sätta sig i mitt öga, men sedan öppnades alltid världen: jag tittade bara runt och läste de minsta bokstäverna, oavsett om jag behövde det eller inte. Som ett resultat expanderade min kunskap både om linsanvändning och om kontaktinformationen för företaget som tillverkar gaspannor.

Detta var för mer än 10 år sedan nu. Kontaktlinser utvecklas ständigt, blir mer och mer bekväma, lättare att hantera, så de kan tryggt väljas av dem som inte har ytterligare 30 minuter på morgonen för en lins besvärjelse session men fortfarande vill ha den ovärderliga känslan av frihet och komfort som en kontaktlins kan ge!